Luriga återbruket

Det finns en verksamhet som gör både miljön och arbetslösa en stor tjänst, nämligen Mora Återbruk. Där kan man hitta begagnade saker till bra priser. Så trodde jag.

Föremål finns det ju gått om där men priserna är minst sagt varierande och de flesta enligt min mening för höga i förhållande till nytt. Man undrar hur prissättningen egentligen går till.
Jag har till och med blivit lurad och köpt ett begagnat föremål till ett dubbelt så högt pris som ett nytt.
Jag behövde en mortel i marmor och köpte en för 125:-. Den var lite sliten invändigt, men sådant får man ju räkna med när det gäller begagnade prylar.
Så satt jag och bläddrade i Claes Olssons katalog och finner att samma mortel hos Claes kostar endast 60:-!
Ush! vad jag känner mig lurad.
Nu vågar jag inte handla mer på Mora Återbruk.

Jag älskar råkost

Den här pajformen innehåller en typisk middag för mig.
Där finns råriven vitkål, har jag inte färsk så tar jag surkål i stället. Så finns det morot, kålrot och alfagroddar.
För att jag skall få proteiner så finns där kokta vita bönor, ibland tar jag kidneybönor i stället.
Den här gången hade jag även med lite kok råris som ger bra energi.
På toppen har jag lite hasselnötter för att få viktiga mineraler och så några russin och oliver för att det är gott.
Över allt häller jag dressing som jag blandat med äppelcidervinäger, rapsolja och dragon och örtsalt.
När jag skriver detta så vattnas det i munnen, så gott är det!
Pröva själv!

Flytta i sär - obehagligt

Redan i hösten -05 flyttade jag i sär. Efter tio år kände jag att det helt enkelt inte gick längre. Ständigt var det så att jag inte var tillräckligt perfekt. Min sambo klagade på än det ena, än det andra. Det gick så långt att jag hade ångest när jag visste att hon skulle komma hem, vad skulle hon klaga på i dag?

Givetvis får det följder när någon hackar på en. Kärleken tar helt enkelt slut. Vem kan älska med någon som några timmar tidigare kitiserat dig? Ett tag trodde jag att det var jag själv som blivit för gammal, skulle jag söka läkare för att få Viagra? Men någonstans inom mig kände jag att det nog inte var så.
Så en dag kunde jag helt enkelt besluta mig för det som jag gått och grunnat på i nära ett år. Jag berättade att jag tänkte flytta, men sambon verkade inte fatta. Under ca tre månader var ämnet uppe flera gånger och jag upprepade att jag hade beslutat mig. Först den dagen när jag köpt mig en bil verkade saken få fäste. Nog om det!

Detta var för sju månader sedan. Jag hade flyttat men inte fått med mig alla grejor. De fick helt enkelt ej plats på flyttbilen, så nu måste jag resa tillbaka och ordna det. Jag skulle också sälja min båt samtidigt. I veckor har jag oroat mig och ångesten har ibland väckt mig på natten. Tankar har kommit på detta obehagliga.

Jag förstod att detta skulle vara svårt att klara ensam. Inför resan frågade jag min son om han ville följa med mig och han ställde upp. Jag hade sju timmars bilresa så jag övernattade hos min son först. Dagen efter åkte vi med två bilar och två släpvagnar dit för att få med alla prylar. Men under de sju timmarnas resa dagen innan hade jag en ångest som knöt sig i magen på mig.

Min sambo var helt förändrad. Nu var hon arg och tvär. Alla mina grejor var flyttade och jag fick inte att komma in i bostaden för att se att allt var med. Hon hade tagit dit två av sina kompisar som skulle vara någon sorts vittnen. Jag fattar inte detta uppbåd, jag skulle ju bara hämta mina tillhörigehter, inte hennes saker!

Jag har haft en bod där jag haft mycket grejor. Där stod jag och skruvade ner hyllor och min starke son sprang till bilarna och lastade på saker allt eftersom jag skruvade ner och bar ut. F.d. sambon kom ut i boden och anklagade. Jag fick ryta till och säga att jag skulle fixa saker i boden först, sedan kunde vi ta nästa steg och då gick hon ut. Svetten lackade och jag måddee fysiskt illa. Min son fick ta jobbet med att bära. Fy fan vilket helvete!

Så blev det förhandling. Hon påstod att jag var skyldig henne fyra tusen för en båtmotor, medan jag hävdade att jag ju faktiskt fått den som ersättning, för vad jag under flera år gjort för att hjälpa hennes handikappade son osv.
Men sade jag, att om hon skulle ha pengar för något som jag fått, så ville jag ha tillbaka de soffor som jag ärvt efter min mor. Sambon hade visserligen klätt om dem med tyg som jag betalt, men sofforna hade högt affektionsvärde för mig.

Nu lade sig hennes kompis i samtalet och det blev en massa påståenden som gick ut på att jag nog var psyksjuk. Jag tänkte att ett gräl är det minsta jag vill ha. Min son räddade situationen med att säga att han faktiskt ville åka hem. Han frågade om det hela egentligen inte handlade opm sofforna och föreslog att vi skulle gå halva vägen var. Detta innebar att jag skulle betala 2,000 och släppa sofforna. Efter lite funderande gick jag med på detta. Situationen var ju jobbig nog ändå.

Vi kunde sedan resa hem till min son. Mitt illamående släppte. Jag gick in i en affär på vägen och köpte tre pilsner till oss var, färsk pasta, potatissallad, rödbetssallad och vitlöksbröd. Fick lägga band på mig för att inte köpa halva affären för jag var så lättad över att allt var löst och att mitt illamående hade släppt.

Här håller vi på och lastar om på söndagsförmiddagen. Allt skulle ju på en bil och en släpvagn. Det gick till slut men tog tid.

På söndag förmiddag packade vi under fyra timmar om bilarna och jag fick allt i min bil, på släpet och på taket. Nu när jag skriver detta är jag åter hemma efter sju timmars bilresa, klockan är 2400. Hundarna har fått mat och jag firar min nya frihet med en flaska rödvin.

Nu skall jag börja leva mitt nya liv! I det skall ingen bestämma över mig!

Föreningsliv

Den här bilden användes i den första tidningen "Alternativet" numera Miljömagasinet, när Miljöpartiet skulle bildas. Jag tycker att den illustrerar på ett utmärkt sätt entusiasmen i en ny förening.

Vad är en förening?
När jag var i 7-årsåldern så var vi en grupp pojkar som bildade "Lelles gäng", efter namnet på vår ledare. Vi hade en egen flagga som symbol. Föreningens uppgift var att busa genom att palla äpplen och skjuta med slangbåge på gatlyktor och busa i största allmänhet som barn gör.
Det var vårt gemensamma intresse, vuxna kallade det för att leka.
Föreningar uppstår ju genom att människor som har ett gemensamt intresse vill vara tillsammans och åstadkomma någonting.
Vill man att offentliga lokaler skall vara rökfria så går man med i en antirökförening och vill man förändra världen så bildar man ett politiskt parti.


Min första segelbåt var en Långedragsjulle.
En kort tid var jag medlem i denna klubb, men ingen tog kontakt med mig, efter att jag betalt medlemsavgift. Så det blev ointressant.


Magnifik Midget
Någon gång 1966-67 var jag med och bildade en annan klubb där alla hade samma typ av segelbåt. Det var min första erfarenhet av hur en förening fungerar. Vad jag vet så finns föreningen ej mer, men jag seglar gärna i en sådan båt.


Sveriges största segelklubb är Svenska Kryssarklubben SXK. Medlem har jag varit i ett par omgångar men jag har en känsla av att föreningen är för stor. De ger dock ut "På Kryss" som är en fin tidning.


I Segelsällskapet FRAMs segelklubb finns de riktiga seglarna. De som värderar folk efter kamratskap och seglingskunnighet. Fram är en 100-årig förening som har kosterbåten som skyddsobjekt. Även om jag inte haft kosterbåt alla år så har jag ändå velat vara medlem.Klubbtidningen är inget att skryta med men intressant och personlig. Damklubben har alltid en fest när de skall planera en större fest. Kul!


Företagareförening
När jag gjorde ett antal reportage om småföretag i Onsala /Kungsbacka kommun så blev jag tillfrågad om jag ville hjälpa till med att starta en företagareförening. Jag var endast aktiv vid starten år 1986 och avgick sedan planenligt.








Miljöpartiet
Jag hade aldrig arbetat med politiska frågor. De partier jag tidigare röstat på, svek mig alltid efter valen. Men en dag 1980 såg jag en annons. Några ville starta ett parti på riksnivå och jag ville vara med och så blev det. Jag var med i Miljöpartiets första riksorganisation på styrelsenivå och även som ordförande (sammankallande heter de på mp-språk) i flera lokalföreningar. I dag är jag bara medlem.

Föreningen Visir (Vi som inte röker) hade som projekt en rökfri tunnelbana under 1980-talet. Jag var med i styrelsen i Stockholm. Vi kämpade även för rökfria offentliga lokaler. Då verkade det hopplöst men nu blir det verklighet.

Tuvan
1986 kunde man inte köpa varor som var odlade ekologiskt i Kungsbacka. Därför var jag med och startande av en butik med ekologisk inriktning. Den heter Alternativboden Tuvan och finns ännu.


Hjärnkraft
I Hjärnkraft i Göteborgs & Bohus län var jag aktiv 1997 och sekreterare i Göteborg & Bohus län 1999 - 2000. Detta är en förening för skallskadade och deras anhöriga.

Det var ett axplock, man hinner mycket under åren.

Det intressanta med föreningsliv är att man lär sig hur reglerna fungerar. Hela samhället är uppbyggt efter de principerna. Man har stadgar (lagar) och följer viss ordning när man har möten. Alla möten noteras i protokoll och dessa ligger till grund för olika saker. Endast om man har ett korrekt protokoll så kan föreningen få bankkonto osv.

Så läser jag nu om Föreningen Fattiga Riddare i Göteborg. De startade med ett lovvärt mål, nämligen att hjälpa andra skuldsatta människor till ett drägligt liv utan skulder. Men tydligen har styrelsemdelemmarna ej varit kapabla att sköta en förening. De har fått bidrag både av kommuner och av stora fonder, men har inte redovissat på ett korrekt sätt i protokoll. Till och med stadgarna har det varit si och så med, inte konstigt då att det blev strul. Göteborg stad lät en konsult gå i genom alla handlingar och intervjuva personer och han kom fram till att det var osedvanligt rörigt. Följden blev att bidragsgivarna drar in sina pengar. Utan stålar blir det svårt att driva föreningen.
De enda som har glädje av detta sammelsurium är ju inkassobolagen som nu inte behöver vara rädda för hotet som förenade gäldenärer var.

Äntligen kom våren

Det har varit en lång och kall vinter här i Orsa. På slutet blev det änna tjötigt när snön envisades med att ligga kvar trots att det var 20 grader varmt, men till slut fick den ge sig. Träden började att få vacker vårdräkt och fågelsången ökade. De märkliga stenvallarna som ju byggts upp under tidernas lopp när folket rensat åkrarna från sten, dök nu upp och man får rätta sig efter dem när man promenerar.

På gräsvallen kommer daggkåpan före det vanliga gräset och det är fantastisk vilken vattensamlare som växten är. På bilden här ovan ser man tydligt en liten sjö i mitten av bladet.

"Det är synd om honom"

Att separera är jobbigt. Även om det inte sker med hugg och slag så blir det kvar frågor som aldrig blir besvarade. Varför flyttar du? Vad har jag gjort?
När man inte vill ställa till bråk utan bara snabbt vill komma i väg så blir det omöjligt att svara på frågorna.
Men sedan arbetar det undermedvetna. Vissa dagar är det oro och ångest.

Själv skall jag nu hämta det sista av mina grejor och jag har ångest för detta.
Varför det? Jag behöver ju inte ha dåligt samvete. Jag vet ju att jag ställt upp till max, men det finns gränser, jag orkar helt enkelt ej mer.

Så var jag hemma hos min kompis. Vi killar har alltid svårt att prata om sådana här saker men han och jag har under åren alltid haft fullt förtroende för varandra och jag vet vad även han har gått igenom.

- Du är ett offer, sade han. Du har fått något som kallas för offermentalitet. Det innebär att du någon gång i din ungdom eller barndom har fått lära dig att osjälviskt ställa upp för andra, även om du själv kommer att gå under.

Jag drar mig till minnes en händelse i barndomen när familjen tog ett krigsbarn "som det var synd om". Jag som var lillpojken och i sjuårsåldern fick plötsligt en storebror som alla ömkade om och som det var synd om. När jag bråkade med honom så fick jag alltid bannor och reda på att "det var synd om honom".

Efter Ungernkrisen tog familjen åter en pojke in i hemmet. Det var en ungrare som hade flytt undan sovjetmakten. "Det var synd om honom". Men då hade jag hunnit bli äldre och brydde mig inte så mycket om detta.

Min första fru var otrogen och kom hem och var gravid. Hon påstod att hon inte visste vad barnets far hette. Jag förleddes att ta på mig faderskapet för "det var ju synd om barnet". Gissa om jag mått dåligt för detta i alla år.

Många år senare tar jag hand om en annan kvinnas son som skadat sig i en olycka. Det var fruktansvärt krävande. Jag lade massor av tid på att ordna så att killen skulle få ett bra boende och vård för sina bestående skador, i stället för den misär som han levde i. Under hela denna tid var modern skeptisk till mitt agerande och kritiserade hela tiden allt jag gjorde. Själv kallar hon det för "man måste väl kunna diskutera". Jag däremot har upplevt att jag aldrig fått någon ordenlig erkänsla för vad jag gjort.
Efter tio år har jag fått nog och flyttat!

Ändå blir det jobbigt att nu hämta resten av mina saker. Jag vill inte ha några frågor, det går ju inte att besvara. När man på tio år inte har kunnat få förståelse så är det för sent.