Jag låg länge i dag. Förr när jag jobbade så gick jag alltid upp vid sextiden eller ännu tidigare när jag körde buss. Men numera som pensionär så gör jag ju som jag vill. Jag läser länge på kvällen och lyssnar på radio. Så i dag var jag uppe klockan åtta och släppte ut hundarna. De kom snabbt in. När jag tittade på termometern så var det - 19 grader, inte undra på att de hellre ville vara inne.
Ner de var ute hade jag satt på tevatten och radions P1. Det är ju lördag och programmet "Naturmorgon". Så kröp jag ner i den varma sängen och låg och lyssnade även på programmet "Hör och Häpna" . Men klockan nio kunde jag inte ligga längre. Det var kallt inne och jag hade ju glömt att ladda vedspisen i köket kvällen innan så där var bara + 10 grader. Märkligt nog tyckte jag inte att det var så väldigt kallt, jag har kanske vant mig vid vintertemperaturer nu.
Hur som helst så blev det blixtutryckning ner i källaren och jag satte fart på pannan.
Så åt vi frukost. Det måste se kul ut för jag sitter på kökssoffan och har en hund på var sida. De har order om att ligga ner, för jag vill inte ha några nosar i maten. Själv har jag en orsamössa på mig. Den använder jag också som tehuv så när jag tar den på mig blir det varmt och skönt.
Hundarna får alltid sista biten av min smörgås så det blir nöjda.
I jag var barn så var det alltid ett väldigt tjat om att hunden tiggde. Jag vill att hundarna skall tigga. De skall ju vara med. De är ju mina vänner. Men jag sätter gränser. De får inte vara i min säng och heller inte slicka mig i ansiktet. De är hundar och skall så vara.
Vasr, var jag nu? Jo, efter frukost gick vi ut. I dag passade det med min vinterparkas. Den är invändigt klädd med fiberpäls och är varm och skön. Jag tog inte på mig kängorna för det är bara 3 - 4 dm snö så det går bra med vanliga dojor.
Vi var bara ute en kvart och det räckte för att vovvarna skulle få uträtta det de behövde.
När jag kom in så var det dags att diska. Jag försöker alltid att hålla snyggt i köket, gillar inte när man måste diska en kopp för att ha något att dricka ur. Så skall det vara avtorkat på bänkar, det är väl något från min tid som fotograf. Jag ville alltid ha rent och snyggt i mörkrummet.
Egentligen skulle jag dammsuga i dag, men det kan vara till i morgon.
Nu vill jag ha kaffe!
PS
Jag har en bra maskin till kaffe, den har jag skrivit om tidigare. Läs här!
lördag, januari 20, 2007
torsdag, januari 18, 2007
Valpar
När min labrador tik fick valpar så hade jag just skaffat mig en enkel kamera som kunde göra små filmer. Här är några som visar valparna.
Givetvis behöll jag en valp.
Givetvis behöll jag en valp.
Rock and roll
Jag har lärt mig något nytt, nämligen att man kan ladda upp små filmer till sin blogg. Men man kan också ladda upp egna filmer, se nästa inlägg.
Här är Chuck Berry i Roll over Bethoven
Här är Chuck Berry i Roll over Bethoven
En annan artist jag gillar är Jerry Lee Lewis
Här är han i Long tall Sally
Här är han i Long tall Sally
måndag, januari 15, 2007
Rachlettkväll
Under några år på 1970-talet arbetade jag på Ciba-Geigy Photochemie i Fribourg i Schweiz.
Där tillverkades Ilfords olika filmer och jag arbetade med marknadsföringen av produkterna.Vi hade ofta besök av våra kunder från olika länder och då blev det oftast besök på någon restaurang på kvällen. Fribourg är huvudstad i kantonen Fribourg och har 40,000 invånare. Där finns minst 30 hotell och en stor mängd restauranger. Många restauranger har olika osträtter som specialité.
För en svensk så är nog Emmental en av de mest kända ostarna, men Gryere och Appenzell är också underbart goda hårdostar. Det tillverkas också en speciell ost avsedd för maträtten Rachlette. Den är betydligt mjukare och är avsedd att smältas gärna över öppen eld.
Nu är jag ju ostälskare och det blev därför ofta besök med kunder på restaurang du Chasseur. Den ligger på Rue de Lausanne 10. Man går först in i en lokal som ser ut som en ordinär bierstube, ölhall. Men i nästa rum är specialavdelningen för Rachlette. Det är stora höjdskillnader i staden Fribourg och restauranglokalen skjuter ut från bergsidan och man har en fantastisk vy över stadens nedre del. Den vitklädda kocken serverar gästerna rachlette på numrerade tallrikar för man får ju äta tills man inte orkar mer. En stor ost vilar på högkant i en ställning insvängd mot en öppen eld. Där skrapar kocken av den smälta ostmassan över på gästens tallrik.
Till den smälta osten äter man skalpotatis och pickels samt syltlök. Till maten dricker man vitt halvtorrt vin eller te. Det passar inte med öl.
När man ätit en stund så tar man lämpligen en liten Kirsch för att förbättra matsmältningen. Kirsch är en fruktsprit som är mycket vanlig i Europa men på svenska Systembolaget är det omöjligt att köpa den.
Man behöver inte nödvändigtvis tillaga rachletten över öppen eld. Det finns en hel mängd utrustning av typ bordsgrillar som är användbara för detta.
En googlesökning på bilder
Jag har lyckats med att komma över ett rachlettjärn och tyckte att det var kul att bjuda mina kompisar på en schweizisk specialité. Men i lilla Orsa var det omöjligt att få tag i riktig rachletteost. Det fick bli Gouda, Herrgård och Prästost i stället. Prästosten som var fetast var bäst.
Pickels och syltlök var inget problem att få tag i och potatis hade jag utmärkt ekologiskt odlad.
Däremot så gick det inte att få tag i något schweiziskt vitt vin. Jag ville ju ha Fendant men systemet hade inte och var tydligt ovilliga att ta hem det. Jag beställde emellertid en flaska Kirsch. När jag glad i hågen skulle hämta den så hade de tagit hem Körsbärsvin. Det ville jag inte ha. Som väl var hade jag några droppar kvar i en flaska så kompisarna fick åtminstone smaka på Kirsch. Det vita vin vi hade var från Sydafrika och var helt ok till maten.
För att mina vänner skulle riktigt komma i stämning så hade jag tagit fram litteratur från Schweiz och radion fick inledningsvis spela passande musik med joddling. Det blev en kväll att minnas.
Faktum var att detta samtidigt var julgransplundring, eftersom evenemanget gick av stapeln på tjugondag knut. Själv firade jag min födelsedag några dagar för tidigt, men det avslöjade jag inte. Några hemligheter måste man ju få behålla för sig själv.
Där tillverkades Ilfords olika filmer och jag arbetade med marknadsföringen av produkterna.Vi hade ofta besök av våra kunder från olika länder och då blev det oftast besök på någon restaurang på kvällen. Fribourg är huvudstad i kantonen Fribourg och har 40,000 invånare. Där finns minst 30 hotell och en stor mängd restauranger. Många restauranger har olika osträtter som specialité.
För en svensk så är nog Emmental en av de mest kända ostarna, men Gryere och Appenzell är också underbart goda hårdostar. Det tillverkas också en speciell ost avsedd för maträtten Rachlette. Den är betydligt mjukare och är avsedd att smältas gärna över öppen eld.
Här finns en länk till staden Fribourg
Här är även en gogglesökning
Nu är jag ju ostälskare och det blev därför ofta besök med kunder på restaurang du Chasseur. Den ligger på Rue de Lausanne 10. Man går först in i en lokal som ser ut som en ordinär bierstube, ölhall. Men i nästa rum är specialavdelningen för Rachlette. Det är stora höjdskillnader i staden Fribourg och restauranglokalen skjuter ut från bergsidan och man har en fantastisk vy över stadens nedre del. Den vitklädda kocken serverar gästerna rachlette på numrerade tallrikar för man får ju äta tills man inte orkar mer. En stor ost vilar på högkant i en ställning insvängd mot en öppen eld. Där skrapar kocken av den smälta ostmassan över på gästens tallrik.
Till den smälta osten äter man skalpotatis och pickels samt syltlök. Till maten dricker man vitt halvtorrt vin eller te. Det passar inte med öl.
När man ätit en stund så tar man lämpligen en liten Kirsch för att förbättra matsmältningen. Kirsch är en fruktsprit som är mycket vanlig i Europa men på svenska Systembolaget är det omöjligt att köpa den.
Man behöver inte nödvändigtvis tillaga rachletten över öppen eld. Det finns en hel mängd utrustning av typ bordsgrillar som är användbara för detta.
En googlesökning på bilder
Jag har lyckats med att komma över ett rachlettjärn och tyckte att det var kul att bjuda mina kompisar på en schweizisk specialité. Men i lilla Orsa var det omöjligt att få tag i riktig rachletteost. Det fick bli Gouda, Herrgård och Prästost i stället. Prästosten som var fetast var bäst.
Pickels och syltlök var inget problem att få tag i och potatis hade jag utmärkt ekologiskt odlad.
Däremot så gick det inte att få tag i något schweiziskt vitt vin. Jag ville ju ha Fendant men systemet hade inte och var tydligt ovilliga att ta hem det. Jag beställde emellertid en flaska Kirsch. När jag glad i hågen skulle hämta den så hade de tagit hem Körsbärsvin. Det ville jag inte ha. Som väl var hade jag några droppar kvar i en flaska så kompisarna fick åtminstone smaka på Kirsch. Det vita vin vi hade var från Sydafrika och var helt ok till maten.
För att mina vänner skulle riktigt komma i stämning så hade jag tagit fram litteratur från Schweiz och radion fick inledningsvis spela passande musik med joddling. Det blev en kväll att minnas.
Faktum var att detta samtidigt var julgransplundring, eftersom evenemanget gick av stapeln på tjugondag knut. Själv firade jag min födelsedag några dagar för tidigt, men det avslöjade jag inte. Några hemligheter måste man ju få behålla för sig själv.
fredag, januari 12, 2007
Fjällen botar stress
Man kan resa till fjällen på flera sätt. Här är en beskrivning av en flygresa.
När man stressar för mycket så mår man inte bra. Till slut går något sönder. Detta fick jag erfara, efter en elva timmar lång resa en gång när jag skulle ha semester.
Det var den 17 juli 1986. Jag skulle till fjällen och vandra. Det skulle bli skönt att få koppla av i lugnet och tystnaden. Nationalparken Padjelanta ligger väldigt långt bort från Göteborg och det tar tid att ta sig dit. Jag hade varit där flera gånger och kommit dit antingen med egen bil eller med tåg. Att åka bil dit från Göteborg brukade ta ett par dagar för att jag hälsar på hos goda vänner i Orsa. Med tåget tar resan något dygn. Denna gång var jag ivrig att snabbt komma ut på fjället och beslöt mig för att flyga.
På kvällen hade jag packat min ryggsäck. Den vägde tjugofem kilo och innehöll nu allt jag behövde i form av mat och husrum under 10 dagars fjällvandring. Klockan halv elva på förmiddagen tog jag bilen och körde till Landvetters flygplats för att ta inrikesflyget till Bromma. Därifrån var det buss till Arlanda och byte till ett flyg som gick till Skellefteå. Problemet vid alla byten var att inte missa ryggsäcken som skulle lastas om mellan varje plan. Bagage kan ju lätt bli försenat och därför fick jag vid varje byte kontrollera att min ryggsäck var med.
I Skellefteå var det byte till ett plan som gick till Gällivare. Där fick jag åka linjebil in till staden och sedan ta postbussen till Ritsem. Väl framme i Ritsem drog jag på mig vandringskängorna och klev på båten som tog mig över sjön Akkajaure.
Klockan tjugo i tio på kvällen steg jag i land vid Akkastugorna och började min vandring. Jag var fysiskt framme vid målet men mitt sinne var fortfarande kvar i Göteborg. Jag kände mig yr och stressad.
Äntligen kunde vandringen börja. Jag kränger på mig min tunga ryggsäck och börjar långsamt gå uppför den branta backen. Det är en skön kväll och solen skiner. Kameran har jag hängt över bröstet. Mitt i backen ramlar kamerans linsskydd av. Hur skall jag få tag i det? Det är för jobbigt att ta av och på ryggsäcken igen så därför ställer jag mig istället mycket bredbent och böjer mig sakta framåt.
KRATSH! Ljudet kommer från min byxbak i samma ögonblick som jag fick tag i det tappade föremålet. Sömmen sprack från skrevet och ända upp till linningen. Här fanns nu en möjlighet för alla att titta in och en inbjudan till fjällens alla myggor att ha storkalas.
För att få ryggsäcken så lätt som möjligt hade jag endast tagit med oundgängliga saker. Jag hade bara ett par byxor och inga i reserv. Nål och tråd hade jag lämnat hemma.Vad skulle jag göra?
Jag gjorde det enda vettiga, det var ju kväll. En liten gräsplätt nere vid forsen Vuojatätno blev en utmärkt tältplats. Trött var jag av den långa resan. Det värkte i kroppen och det var svårt att hitta en bra sovställning. Allt känndes eländigt.
Jag låg i någon sorts dvala och tänkte på hålet i byxorna. Mitt i natten vaknade jag plötslig. Min hjärna har bearbetat problemet och lösningen var klar. Jag satte mig upp och rotade i ryggsäcken. Jodå, där låg en liten påse med tältlagningsgrejor. En nål och grovt vaxat segelgarn. Det var rätt mörkt i tältet men byxorna blir ändå lagade.
Fredag 18 juli, ur dagboken.
Mulet, lätt duggregn som går över. Gör frukost ute. Badar i den friska kalla forsen. Vilan var trots allt effektiv. Jag mår toppen! Detta är riktig semester!
Söndagen den 27 juli, ur dagboken.
Kl 22 anländer Kvikkjokks fjällstation efter att ha vandrat i genomsnitt 15 km per dag. Nu är jag lätt till både kropp och själ.
På måndagen tog jag postbussen till Jokkmokk och sedan tåg från Murjek, tåget gick 15,30 och kl. 10,40 på tisdags förmiddagen kliver jag av i Göteborg. Byxorna håller fortfarande och själen är rensad från all stress.
onsdag, januari 10, 2007
Trygghet
Vad är trygghet?
För mig är det att kunna känna mig säker på att jag inte utsätts för angrepp. Jag kan då känna lugn och ro. Förmodligen har den som lever i en krigssituation samma känsla. Man längtar efter fred, lugn och ro och att få utföra sina vardagliga sysslor utan att behöva känna någon ångest.
Tryggheten är något så elementärt att vi inte tänker på den när vi har det bra. Men den kan rämna utan att vi först observerar det.
I mitten av 1990-talet träffade jag en kvinna som jag tyckte om. Efter någon tid flyttade vi ihop men av praktiska skäl behöll jag min bostad som också var min arbetsplats. Där arbetade jag med mina projekt och hade alla mina tillhörigheter. Som frilansare inom både bild och text så måste man hela tiden vara på alerten och ständigt söka nya uppdrag.
Den här kvinnan hade en handikappad son som levde i misär "med myndigheternas goda minne". Hans mor uttryckte många gånger sin förfäran över situationen men menade att hon inte kunde göra något. Myndigheten påstod ju att sonen ville leva på sitt sätt och att han behövde frigöra sig från sin mor.
Jag fick veta att sonen blivit hjärnskadad efter en trafikolycka och att hans skador gjorde att han inte kunde förstå vilka människor som var onda eller goda. Han hade en egen lägenhet och kommunens personliga assistenter till hjälp. Egentligen borde han ha ett skyddat gruppboende, men kommunen hade inget sådant.
Hans lägenhet var en knarkarkvart där en dömd mördare, en knarkhandlare och en prostituerad kvinna flyttat in. De tog över hela lägenheten och sonen fick bo inne i en garderob. Jag kunde inte tro att något sådant kunde få förekomma i Sverige och lade många timmar på att kontakta myndigheter samtidigt som jag ju försummade mitt eget arbete.
Detta var hennes sons bostad.
Kommunens påstod att han själv ritat på väggarna,
men hur skulle en blind kunnat åstadkomma allt detta kludd?
Efter fyra års arbete hade jag lyckats med att få denne hjärnskadade man att flytta till ett gruppboende i en annan stad. Där fick han den hjälp han behövde och bor där fortfarande samt går på daglig verksamhet. Alla de missbrukande kompisarna är borta. Han ringer mig i bland och är rätt nöjd med sin tillvaro.
Nu tycker man ju att detta var rätt bra, men hans mor kritiserade mitt arbete under hela tiden även om hon till slut erkände att det nog var bra att sonen nu bodde tryggt. Det som möjligen grämer mig är att jag aldrig fått någon uppskattning för det jag gjorde. Kanske det var fel!
Jag har tolkat hennes kritik mera som oro och ängslan för vad som skulle hända med sonen och såg inte vad jag utsattes för. Vi talade om framtiden och hur det skulle bli när vi blev pensionärer. Att bo i ett gemensamt hus där jag kunde ha något rum som arbetsplats skulle ju kanske vara bra. Det blev kvinnan som köpte huset eftersom hon hade en del pengar från en tidigare husförsäljning att investera. Vi kom överens om att jag skulle betala ungefär vad jag tidigare betalt för hyra av lokal etc.
Jag minns att jag funderade över om det var så klokt att ha min verksamhet i hemmet. Skulle jag få ha mina grejor i fred, kunde jag skriva när jag ville? Men jag slog bort tanken, det skulle ju vara kul att ha ett hus där man kunde odla lite, ha hund osv.
Jag gillar ju att göra saker med ett hus, men varje gång jag gjort något så var det inte bra. Jag försökte förklara att jag kunde göra saker praktiskt men kanske inte så snyggt som ett proffs men det dög inte. Det enda tillfälle när jag slapp kritik var när vi var ute med båten. Jag har ju haft segelbåt sedan tonåren så jag vet vad jag gör. Kanske det var så att jag blev auktoritär i båt eftersom det måste vara en person som tar ansvaret, annars kan det ju gå illa.
Jag gillar ju havet, men om det känns otryggt där så föredrar jag skogen.
Jag var ju hemma på dagarna, även om jag emellanåt körde buss på halvtid. Detta innebar att när min sambo kom hem så försökte jag att ha lite te och mackor klart osv. Jag frågade henne om hur hon haft det på jobbet osv.
Men jag hade alltid gjort något fel. Antingen hade jag inte dammsugit eller också var det något annat. Jag lade om en trädgårdsgång med stenplattor två gånger, men det var ändå inte bra trots att det var funktionellt. Det gick så långt att jag hade ångest när hon skulle komma hem. Jag försökte tala om detta men hon menade att det bara var jag som inte tålde kritik och till slut började jag tro på detta.
Sakta bröts jag ner utan att jag förstod det. Jag klarade inte längre av att vara kreativ och jobba med mina projekt. En annan effekt var att jag tappade intresset för sex. Vem vill älska med den som ständigt kritiserar?
Detta var en intressant erfarenhet. Först trodde jag att mit bristande sexintresse hade sin orsak i stigande ålder, men när jag kommit ur mitt förhållande så har jag upptäckt att så inte är fallet. Det är inget fel på mig.
En dag hände något! Det var den hjärnskadade sonen som var på besök och jag blev verbalt illa hanterad av honom, trots att vi normalt var goda vänner. Det fick emellertid upp ögonen på mig och jag började fundera över min situation. Han hade ju både sin mor och far, ändå var det jag som drog det tunga lasset. Varför höll jag på med detta utan att ens få tack för mitt engagemang?
Ett halvår senare hade jag flyttat. Men det märkliga var att mina kompisar inte kunde förstå mig. De tyckte att jag övergav en svag kvinna. Hur skall man kunna förklara utan att svärta ner någon? Jag vet inte.
Jag skrev om detta tidigare. Läs här
När jag kom till min nya bostad i Orsa så kände jag lugn och ro men det har tagit nära ett år innan jag känt trygghet. I början när jag kom hit var jag illa däran, sade min kompis Kjell.
Men nu har jag hittat mig själv igen! Jag rår mig själv, lagar min mat, städar och läser. Tänk att få tid att läsa! Under flera år har jag ju inte kunnat det. Det skulle alltid tittas på TV och av det blev jag så trött att jag inte orkade mer. Nu har jag ingen dumburk, jag lyssnar på radio i stället. Så går jag ut med mina hundar.
Ofta kommer känslan av trygghet över mig.
Senast i dag när jag stod uppe på tunet och såg bort mot skogen där solen lyste på träden.
UNDERBART!
För mig är det att kunna känna mig säker på att jag inte utsätts för angrepp. Jag kan då känna lugn och ro. Förmodligen har den som lever i en krigssituation samma känsla. Man längtar efter fred, lugn och ro och att få utföra sina vardagliga sysslor utan att behöva känna någon ångest.
Tryggheten är något så elementärt att vi inte tänker på den när vi har det bra. Men den kan rämna utan att vi först observerar det.
I mitten av 1990-talet träffade jag en kvinna som jag tyckte om. Efter någon tid flyttade vi ihop men av praktiska skäl behöll jag min bostad som också var min arbetsplats. Där arbetade jag med mina projekt och hade alla mina tillhörigheter. Som frilansare inom både bild och text så måste man hela tiden vara på alerten och ständigt söka nya uppdrag.
Den här kvinnan hade en handikappad son som levde i misär "med myndigheternas goda minne". Hans mor uttryckte många gånger sin förfäran över situationen men menade att hon inte kunde göra något. Myndigheten påstod ju att sonen ville leva på sitt sätt och att han behövde frigöra sig från sin mor.
Jag fick veta att sonen blivit hjärnskadad efter en trafikolycka och att hans skador gjorde att han inte kunde förstå vilka människor som var onda eller goda. Han hade en egen lägenhet och kommunens personliga assistenter till hjälp. Egentligen borde han ha ett skyddat gruppboende, men kommunen hade inget sådant.
Hans lägenhet var en knarkarkvart där en dömd mördare, en knarkhandlare och en prostituerad kvinna flyttat in. De tog över hela lägenheten och sonen fick bo inne i en garderob. Jag kunde inte tro att något sådant kunde få förekomma i Sverige och lade många timmar på att kontakta myndigheter samtidigt som jag ju försummade mitt eget arbete.
Detta var hennes sons bostad.Kommunens påstod att han själv ritat på väggarna,
men hur skulle en blind kunnat åstadkomma allt detta kludd?
Efter fyra års arbete hade jag lyckats med att få denne hjärnskadade man att flytta till ett gruppboende i en annan stad. Där fick han den hjälp han behövde och bor där fortfarande samt går på daglig verksamhet. Alla de missbrukande kompisarna är borta. Han ringer mig i bland och är rätt nöjd med sin tillvaro.
Nu tycker man ju att detta var rätt bra, men hans mor kritiserade mitt arbete under hela tiden även om hon till slut erkände att det nog var bra att sonen nu bodde tryggt. Det som möjligen grämer mig är att jag aldrig fått någon uppskattning för det jag gjorde. Kanske det var fel!
Jag har tolkat hennes kritik mera som oro och ängslan för vad som skulle hända med sonen och såg inte vad jag utsattes för. Vi talade om framtiden och hur det skulle bli när vi blev pensionärer. Att bo i ett gemensamt hus där jag kunde ha något rum som arbetsplats skulle ju kanske vara bra. Det blev kvinnan som köpte huset eftersom hon hade en del pengar från en tidigare husförsäljning att investera. Vi kom överens om att jag skulle betala ungefär vad jag tidigare betalt för hyra av lokal etc.
Jag minns att jag funderade över om det var så klokt att ha min verksamhet i hemmet. Skulle jag få ha mina grejor i fred, kunde jag skriva när jag ville? Men jag slog bort tanken, det skulle ju vara kul att ha ett hus där man kunde odla lite, ha hund osv.
Jag gillar ju att göra saker med ett hus, men varje gång jag gjort något så var det inte bra. Jag försökte förklara att jag kunde göra saker praktiskt men kanske inte så snyggt som ett proffs men det dög inte. Det enda tillfälle när jag slapp kritik var när vi var ute med båten. Jag har ju haft segelbåt sedan tonåren så jag vet vad jag gör. Kanske det var så att jag blev auktoritär i båt eftersom det måste vara en person som tar ansvaret, annars kan det ju gå illa.
Jag gillar ju havet, men om det känns otryggt där så föredrar jag skogen.
Men jag hade alltid gjort något fel. Antingen hade jag inte dammsugit eller också var det något annat. Jag lade om en trädgårdsgång med stenplattor två gånger, men det var ändå inte bra trots att det var funktionellt. Det gick så långt att jag hade ångest när hon skulle komma hem. Jag försökte tala om detta men hon menade att det bara var jag som inte tålde kritik och till slut började jag tro på detta.
Sakta bröts jag ner utan att jag förstod det. Jag klarade inte längre av att vara kreativ och jobba med mina projekt. En annan effekt var att jag tappade intresset för sex. Vem vill älska med den som ständigt kritiserar?
Detta var en intressant erfarenhet. Först trodde jag att mit bristande sexintresse hade sin orsak i stigande ålder, men när jag kommit ur mitt förhållande så har jag upptäckt att så inte är fallet. Det är inget fel på mig.
En dag hände något! Det var den hjärnskadade sonen som var på besök och jag blev verbalt illa hanterad av honom, trots att vi normalt var goda vänner. Det fick emellertid upp ögonen på mig och jag började fundera över min situation. Han hade ju både sin mor och far, ändå var det jag som drog det tunga lasset. Varför höll jag på med detta utan att ens få tack för mitt engagemang?
Ett halvår senare hade jag flyttat. Men det märkliga var att mina kompisar inte kunde förstå mig. De tyckte att jag övergav en svag kvinna. Hur skall man kunna förklara utan att svärta ner någon? Jag vet inte.
Jag skrev om detta tidigare. Läs här
När jag kom till min nya bostad i Orsa så kände jag lugn och ro men det har tagit nära ett år innan jag känt trygghet. I början när jag kom hit var jag illa däran, sade min kompis Kjell.
Men nu har jag hittat mig själv igen! Jag rår mig själv, lagar min mat, städar och läser. Tänk att få tid att läsa! Under flera år har jag ju inte kunnat det. Det skulle alltid tittas på TV och av det blev jag så trött att jag inte orkade mer. Nu har jag ingen dumburk, jag lyssnar på radio i stället. Så går jag ut med mina hundar.
Ofta kommer känslan av trygghet över mig.
Senast i dag när jag stod uppe på tunet och såg bort mot skogen där solen lyste på träden.
UNDERBART!
Jag bor på en södersluttning.
Under den mörkaste årstiden så orkar solen knappt över horisonten.
Men den belyser skogen på norrsidan.
Det är fantastiskt att stå och titta på den glödande skogen.
Under den mörkaste årstiden så orkar solen knappt över horisonten.
Men den belyser skogen på norrsidan.
Det är fantastiskt att stå och titta på den glödande skogen.
måndag, januari 08, 2007
Hundkurs
Alla behöver vi umgås och lära känna andra. Det gäller även hundar.
Mina två hundar har ju varandra men valpen är nästan allt för jobbig för den vuxna hunden. Därför tänkte jag att det kunde vara bra att gå på en kurs.
Här ligger Asta, till vänster i bild.
Det är väldigt svårt att ligga kvar när husse går några meter, men det ingår i träningen.
Belöningen är små bitar med grillkorv.
Vi har i och för sig prövat lite i slutet av förra året men nu skall det bli mer regelbundet. Varje söndag blir det resa in till Orsa. I vanliga fall är träningen på en plan bakom ishallen men när det är mycket snö eller som i söndags, väldigt halt så får vi vara i manegen i Hansjös ridhus.
Jag började denna gång med valpen Asta för det är ju hon som behöver träning. När det var någon halvtimme kvar så hämtade jag den större hunden, men det var inte populärt och ställde till oro. Hon löper nämligen och alla hanhundar blev oroliga, så vi gick ut till bilen igen.
Mina två hundar har ju varandra men valpen är nästan allt för jobbig för den vuxna hunden. Därför tänkte jag att det kunde vara bra att gå på en kurs.
Här ligger Asta, till vänster i bild.
Det är väldigt svårt att ligga kvar när husse går några meter, men det ingår i träningen.
Belöningen är små bitar med grillkorv.
Jag började denna gång med valpen Asta för det är ju hon som behöver träning. När det var någon halvtimme kvar så hämtade jag den större hunden, men det var inte populärt och ställde till oro. Hon löper nämligen och alla hanhundar blev oroliga, så vi gick ut till bilen igen.
söndag, januari 07, 2007
Jularbo-Taube och John Cleese
Jag har även andra favoriter.
Jularbo och Taube.
Jag hittade dessa snuttar tillsammans med sketchen med den döda papegojan på www.Youtube.com
"Dead Parrot" - MONTY PYTHON!
Jularbo och Taube.
Jag hittade dessa snuttar tillsammans med sketchen med den döda papegojan på www.Youtube.com
"Dead Parrot" - MONTY PYTHON!
lördag, januari 06, 2007
Lille Rikard
Det är spännande allt man kan göra på internet.
Jag har upptäckt att man kan länka in musik och videofiler.
Här är mitt första försök, en gammal favorit från min ungdom.
Jag har upptäckt att man kan länka in musik och videofiler.
Här är mitt första försök, en gammal favorit från min ungdom.
Gulasch
Det var dags att laga mat och det blev Gulasch.
På rårispaketet finns ett utmärkt recept, jag har lagat det tidigare.
I källaren grävde jag fram lite morötter ur sanden i morotslådan och tog med mig potatis upp. Hundarna fick var sin morot, de älskar dem och jag skalade.
Allt skall skalas och hackas
Vedspisen var i gång och jag passade på att göra en större sats så att jag kunde frysa in portioner.
Det skall vara vita bönor i Gulaschen. I frysen hittade jag en burk, men det visade sig vara gröna linser, nåja det går lika bra. Bara det är någon baljväxt så att man som vegetarian får protein.
Till riset skulle det givetvis vara råris, men då jag fyndat en stor påse jasminris så fick det bli det i stället. Det riset är ju inte lika bra för eftersom det är skalat så har B-vitaminet försvunnit, men strunt i det jag äter ju B12 tabletter.
Gulaschen blev perfekt. Morötter och potatis var precis lagom kokta så att de höll ihop.
Rykande varm Gulasch
Här är receptet på Vegetarisk Gulasch (4 pers)
2 dl Råris
4 dl Vatten
Koka Råriset för sig.
Gulaschen
1 dl Vita Bönor – kokta
2 st Potatis
3 st Paprikor
2 st Morötter
2 st Gul lök
3 – 4 dl Grönsaksbuljong
3 msk Olja
3 msk Tomatpuré
1 halv Citron
1 Lagerblad
1 tsk Mejram eller Oregano
2 tsk Paprikapulver eller Chili
Salt
Skala potatis och lök. Skär paprika, lök, potatis och morötter i ganska stora bitar. Fräs i olja. Häll på buljong, rör ner tomatpuré och kryddor. Låt citronen koka med. Koktid ca 30 min. Häll i bönorna och koka upp.
På rårispaketet finns ett utmärkt recept, jag har lagat det tidigare.
I källaren grävde jag fram lite morötter ur sanden i morotslådan och tog med mig potatis upp. Hundarna fick var sin morot, de älskar dem och jag skalade.
Allt skall skalas och hackasDet skall vara vita bönor i Gulaschen. I frysen hittade jag en burk, men det visade sig vara gröna linser, nåja det går lika bra. Bara det är någon baljväxt så att man som vegetarian får protein.
Till riset skulle det givetvis vara råris, men då jag fyndat en stor påse jasminris så fick det bli det i stället. Det riset är ju inte lika bra för eftersom det är skalat så har B-vitaminet försvunnit, men strunt i det jag äter ju B12 tabletter.
Gulaschen blev perfekt. Morötter och potatis var precis lagom kokta så att de höll ihop.
Rykande varm Gulasch
2 dl Råris
4 dl Vatten
Koka Råriset för sig.
Gulaschen
1 dl Vita Bönor – kokta
2 st Potatis
3 st Paprikor
2 st Morötter
2 st Gul lök
3 – 4 dl Grönsaksbuljong
3 msk Olja
3 msk Tomatpuré
1 halv Citron
1 Lagerblad
1 tsk Mejram eller Oregano
2 tsk Paprikapulver eller Chili
Salt
Skala potatis och lök. Skär paprika, lök, potatis och morötter i ganska stora bitar. Fräs i olja. Häll på buljong, rör ner tomatpuré och kryddor. Låt citronen koka med. Koktid ca 30 min. Häll i bönorna och koka upp.
Året börjar bra
I mitt kök är det dåligt med skåp och saker har förvarats på hyllor och i skåp. Det har blivit så trångt så att en kaffekopp och en mugg ramlade ner och gick sönder.
Men det finns en ledig vägg i köket och där har jag länge tyck att det skulle passa med ett vitrinskåp. På Blocket finns det ju ofta sådana skåp men när jag hittat något jag gillat till vettigt pris, så har det antingen varit för långt att åka eller också har jag inte haft pengar. Men nu är problemet löst. Det fanns ett skåp i närheten av Leksand så det var bara att låna en släpvagn och åka dit. Jag hade hundarna och Kjell med så att det blev en liten utflykt samtidigt.
När vi hämtat skåpet så fikade vi vid en frusen sjö där några djärva åkte skridskor. Mina hundar vågade sig inte ut på isen som väl var.
Så blev det besök vid Leksands spisbrödsfabrik, man får ju passa på när man passerar. Jag köpte 8 kg foderbröd för 50:-. Det brukar vara bra, bara en del som är kross men det får hundarna.
Så var det Claes Olsson i Insjön och där blev det en vitlökspress, jag hade ingen tidigare och lite annat. Kjell passade på att storhandla när vi hade släpvagn.
Hemma passade skåpet exakt som jag ville ha det.
Men det finns en ledig vägg i köket och där har jag länge tyck att det skulle passa med ett vitrinskåp. På Blocket finns det ju ofta sådana skåp men när jag hittat något jag gillat till vettigt pris, så har det antingen varit för långt att åka eller också har jag inte haft pengar. Men nu är problemet löst. Det fanns ett skåp i närheten av Leksand så det var bara att låna en släpvagn och åka dit. Jag hade hundarna och Kjell med så att det blev en liten utflykt samtidigt.
När vi hämtat skåpet så fikade vi vid en frusen sjö där några djärva åkte skridskor. Mina hundar vågade sig inte ut på isen som väl var.
Så blev det besök vid Leksands spisbrödsfabrik, man får ju passa på när man passerar. Jag köpte 8 kg foderbröd för 50:-. Det brukar vara bra, bara en del som är kross men det får hundarna.
Så var det Claes Olsson i Insjön och där blev det en vitlökspress, jag hade ingen tidigare och lite annat. Kjell passade på att storhandla när vi hade släpvagn.
Hemma passade skåpet exakt som jag ville ha det.
måndag, januari 01, 2007
GOTT NYTT ÅR !
Så var det nytt år igen. Förr kändes det alltid så ödesmättat, man lyssnade på diktuppläsning med den ena skådespelaren mer pompös än den andra. Sedan skulle man avge en massa nyårslöften. Allt det där har jag glömt nu. Jag lever som vanligt.
Mina två kompisar kom hem, Kjell och jag drack ett par av julpilsnerna och Olle fixade med ett medhavt fyrvekreri. Själv är jag egentligen inte så mycket för smällandet för hundarna mår ju inte bra av det. De fick vara inne och det gick tydligen bra.
Olle hade riggat upp pjäserna en bit från huset och hängt en sol på en björk. Det var fint att se. Plötsligt kom jag på att jag skulle ta ett par bilder. Det hade jag ju inte förberett så det fick bli det det blev. Överallt smällde det. Bakom grannens hus sköt någon också upp. Det var stiligt. Ett tag såg det ut som om ett träd var alldeles gnistrande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)